Känns både och, jag hatar att såra människor. Men jag behöver verkligen göra detta för min egen skull. Trivs inte så som det är nu. Och vill helst inte gå under, måste ha det någorlunda stabilt för att klara av allt det andra i livet just nu.

Och jag måste få ha nära till familjen, vänner, hästen. Och få trivas där jag bor, vilket jag gör i min underbara lägenhet. Det här kommer att bli bra.

Vissa människor förstår tydligen inte att det går att spåra ip-nummer (alltså datorns så kallade "personnr"). 3 av de anonyma kommentarerna tillhör samma ip-nummer, men är från 3 olika anonyma signaturer. Jag vet vad du tycker nu. Jag viker mig inte för dig. Men stå för den du är istället! Punkt.

För övrigt tycker jag inte att man ska kommentera anonymt. Har man något att säga så stå då för det, annars kan du hålla dina åsikter för dig själv!

Jag vill tacka alla som har kommenterat och stöttar mig i det här. Ni ger mig mer energi!Och det känns som att en sten ramlat av från min axel.. Men det är en del kvar.. Dock hade jag räknat med visst motstånd i och med att jag skapade den här bloggen. Och om man vill slösa sin energi på något man vet är sant, men lever i förnekelse så varsågod. Det är inte jag som kommer må dåligt av det i slutändan. Så TACK för erat stöd mina vänner, okända människor och familjen allra minst!

You keep me going..

 

 

En kommentar jag vill ge ett svar till.

Tråkigt att det gick som det gick men nu har du lärt dig att aldrig låta någon starta företag i ditt namn. Egentligen tycker jag att du får skylla dig själv och stå ditt kast.

Fick en kommentar imorse. Från någon anonym. Såklart. Jag kan bara misstänka vem/vilka den kom ifrån och det enda jag har att säga att hur mogen är man? Jag är definitivt ingen subba. Och sanning är det jag talar. Stå för den du är istället, eller vågar du inte för att du vet att du har fel?

Då är det hovrätten som gäller.
Självklart har han överklagat (för att vi ska lida ännu mer) och tror att han ska bli friad från sin dom. Både åklagare och advokat yrkar på högre straff. Jag hoppas han får det dubbla! Eller, jag vill mest att han åker in och att allt är över.. Helst att det aldrig hänt..


Ska man våga hoppas på att det börjar närma sig slutet den 21 januari?!

Förra söndagen var det farsdag...

Det var nog det som fått mig att göra detta. Jag har länge tänkt på att göra det,men nu är det dags.
Jag kommer avslöja ALLT! Till att börja med i korta drag, men allt ska nu fram. Jag orkar inte ha det så här längre...

Min pappa är dömd till fängelse för grovt ekonomiskt skattebrott (bland annat). Han har lurat mig och förfalskat min namnteckning åtskilliga gånger, vilket nu gjort att hans ärenden gått till kronofogden - i mitt namn. Jag är helt friad i rätten, men det vägrar kronofogden mfl att förstå...

Vi tar allt från början. Det är lite luddigt med exakta datum och så vidare, men jag ska göra mitt bästa.

I mitten av maj 2009 förändrades mitt liv. Hela min värld rasade samman.
Det hela började med att min syster var ledsen över något och min mamma bad mig prata med henne. Det visade sig att min syster hade bråkat med vår pappa (våra föräldrar är skilda) på grund av att hon fortfarande inte fått någon födelsedagspresent sedan sin födelsedag i februari. Det var egentligen inte det de handlade om, utan om mycket värre saker. Helt plötsligt sa hon "Pappa tog på mig när jag var liten".

Jag var förstummad, visste inte vad jag skulle göra, tänka och tro? Jag kramade min syster och det var ingen tvekan, känslan jag fick var så övertygande... Det hade verkligen hänt, jag har aldrig misstrott min syster och kommer aldrig göra det heller.

Det var hennes mod som gav mig mod att avslöja något också. Jag berättade att pappa hade övertygat/övertalat mig att starta ett företag i mitt namn, som han skulle driva. Men att allt sedan raserat och det hade visat sig att han inte bara hade förskingrat en massa pengar, han hade grundlurat och bedragit mig. Nu visste jag inte vad jag skulle göra.

Vi vrider tillbaka tiden till det tillfälle jag begick mitt livs största misstag.
Jag var nyss fyllda 18 år och året 2005. Ung och dum får man väl säga. Pappa ville gå på en promenad med mig och hunden. Det var en höstkväll kommer jag ihåg, det var lite kyligt.

Han sa att han ville fråga mig något, men han ville inte göra det hemma för att han ville inte att hans dåvarande sambo skulle veta något. Okej, tänkte jag. Så började han prata. Det visade sig att han ville att jag skulle starta ett IT-företag i mitt namn, men det var han som skulle driva detta. Och jag frågade varför jag skulle göra det, han förklarade att han precis hade haft ett företag och att man inte kunde starta ett nytt alldeles på en gång och han behövde verkligen det här. (Jag visste ingenting om företag, skatteverket osv. Jävligt dumt men idag vet jag bättre.)

Det var ingenting som skulle skada mig, snarare tvärtom. Som tack skulle jag få ca 2000-3000 kr i månaden utan att behöva göra något. Hallå, det är hur mycket pengar som helst för en ungdom som går på gymnasiet! Jag tvekade förstås, men min pappa föddes tyvärr med talets gåva och övertygade mig. Dessutom litade jag på min pappa något så fruktansvärt, han var min bästa vän. Och dessutom litar väl alla barn på sin mamma och pappa mest i hela världen?

Jag sa dock att jag ville fundera på saken ett tag. Men jag gick med på det till slut, med lovorden att det skulle aldrig förstöra något för mig och allt skulle absolut betalas i tid!

Tiden gick och jag frågade pappa hur det gick, för att jag brydde mig om min egen säkerhet. "Jo det går skitbra, har fått nya kunder nu så det rullar på". Vad bra, det var en lättnad, och det hade ju inte kommit några betalningspåminnelser eller så heller så jag trodde honom. Det skulle jag inte ha gjort.

Allting börjar äntligen nystas upp
Vid den här tiden bodde jag mestadels hemma hos pappa, men flyttade till egen lägenhet 1 april 2007. Och det var väl tur på sätt och vis. Det var då allt började nystas upp. Pappa hade sin egen adress som företagets adress, men jag adressändrade ju och blev folkbokförd i Södertälje.

En dag kom det en påminnelse. Jag kommer inte ihåg om det var från Skatteverket eller kronofogden - jag tror att det var från Skatteverket - och att det var någon skatt som inte hade betalats. Jag blev ledsen och besviken på min pappa och ringde upp honom och berättade vad jag fått hem och att han LOVAT att det aldrig skulle bli så här. Återigen blev jag manipulerad av det han sa. "En kund var sen med att betala vilket gjorde att han inte hann betala i tid". Okej, jag köpte det. Det var ju trots allt första gången.

Men sedan uppdagades det mer och mer. Jag fick olika påminnelser och brev från både Skatteverket och kronofogden. Och till slut sa jag att han måste avsluta allt för att det skulle absolut inte bli så här och jag vill inte mer. Det fick vara NOG! Han sa att han skulle avsluta det men att det var bättre att göra det senare i augusti, vilket skulle passa bättre med kalenderåret. Så den 8 augusti 2008 avslutades företaget.

Lugnet före stormen
Det var lugnt ett tag och jag blev lite lättad... Sedan kontaktade en man från Skatteverket mig. De ville göra en slags genomgång av all bokföring och papper inom företaget m.m. Javisst tänkte jag, jag trodde man gjorde det på alla avslutade företag.

Men så var inte fallet. Av en slump skulle Skatteverket gå igenom alla IT-konsulter för år 2007. Och jag tackar gud för det! Annars vet jag inte hur det hade gått...

Pappa drog ut på tiden med att lämna in bokföringen, kom med ursäkter och så vidare... Nu började jag bli misstänksam. Så kvällen innan materialet skulle lämnas till Skatteverket kom han förbi mig och ville att jag skulle hjälpa honom att ta bort några papper som inte skulle vara med, som han inte skulle få avdrag för?
Materialet lämnades in och det var tyst. Sen ringde mannen från Skatteverket i början av 2009. De hade gått igenom allt och han ville träffas så att han kunde lämna tillbaka materialet.

Då fick jag veta hur allt låg till. Och det med besked! Pappa hade förskingrat flera hundratusen. Han hade renoverat huset på företagets bekostnad (eller min bekostnad?), han hade varit på krogen och gud vet vad. Jo, han hade köpt en soffa till mig i inflyttningspresent som han tydligen hade dragit av på företagets bekostnad.
De började fråga ut mig om en massa saker. Och jag svarade så som pappa sagt att jag skulle svara OM någon skulle råka fråga. Till exempel att jag visst hade hjälpt honom med företaget, att jag hade hjälpt till att bygga hemsidor (vet inte ens hur man gör). Och lite annat. Sedan började de trycka ner mig, säga saker som att "det är så tråkigt att se en sådan ung och fin tjej förstöra sin framtid", "du är ju bara 21 år" mm. Jag grät och visste inte vad jag skulle göra. Så jag sa att jag inte klarade mer och bad att få gå. Det fick jag. Jag rusade ut och det första jag tänkte på var att hoppa från klaffbron. Att ta mitt liv. Nu var mitt liv slut. Vad hade jag för framtid?

Jag hoppade aldrig. Jag vet inte vad det var som stoppade mig.
Jag pratade inte heller med min pappa på en vecka. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra? Till slut pratade jag med honom och berättade hur det låg till. Och han lovade (återigen) att han skulle lösa det. Men hallå, hur då?

Under våren 2009 när jag äntligen hade berättat om detta för ett par vänner beslutade jag mig för att ringa upp mannen på Skatteverket. Han måste få veta hur det egentligen ligger till. Sagt och gjort. Vi träffades. Och jag berättade hur allt låg till, vad pappa bett mig säga/göra. Jag hade sagt som pappa sa för att jag var RÄDD! Jag tänkte att det är lika bra att säga som han sa annars skulle han lämna mig i sticket, och vad gör jag då?

Och när jag berättat allt för mannen på Skatteverket sa han "du vet väl att du ljugit oss rakt upp i ansiktet?" Kalla det vad du vill,men jag var rädd, så fruktansvärt rädd. Och varför ville jag träffa dig och berätta hur allt låg till?
Till slut fick jag skriva ett brev om hur allt började som jag skulle skicka till honom.

Snöbollseffekten
Sedan har allt rullat på. Orkar inte ta exakt alla detaljer just nu. Men många brev har passerat igenom min brevlåda, Kronofogden har gjort utmätningar på min lön bland annat för att pappa glömt säga upp momsen och arbetsgivaravgiften.

Jag blev i början på sommaren 2009 misstänkt för grovt skattebrott och grovt bokföringsbrott. Det är fängelse för det. Hur tror du det kändes att veta att man är oskyldigt misstänkt en hel sommar? Jag kunde ju självklart inte komma på förhör förrän i slutet av augusti då alla hade semester. Det var min värsta sommar...

Jag var tvungen att berätta för mamma. Och min låtsaspappa och mina bröder. Herregud, det är det absolut värsta/jobbigaste men också det absolut bästa jag gjort. Hon hade redan förstått att det var något då jag hade sovit hemma hos de mer och mer (jag vågade inte vara ensam).

Till slut bröt jag ihop och tårarna sprutade. Jag hulkade fram vad som hänt men min syster fick hjälpa mig.Till slut kom allt fram och gud vilken lättnad! Mamma undrade varför jag inte sagt något tidigare. Ja varför gjorde jag inte det? Jag var rädd, rädd för att hon skulle döma ut mig. Rädd för att bli hatad.

Mamma blev inte förvånad över vad han gjort. Eller jo, förvånad för att han gjort det mot sin egna dotter. Det visade sig att han stulit pengar från mig och mina syskons sparkonton när mina föräldrar skiljdes när vi var små, han lurade Försäkringskassan att vi bodde hos honom varannan vecka (vi bodde där varannan eller var tredje helg) för att få bidrag. Och han hade dessutom lurat min morfar på en massa pengar.

Det rättsliga efterspelet
Jag anlitade en advokat (tackar en av mina bästa vänner för hjälp), gick på förhöret och friades helt från alla misstankar! Det var ingen fråga om saken. Men jag har aldrig varit så rädd eller svettats så mycket...

Sedan dess har min advokat (med hjälp av fler jurister på sitt kontor) försökt hjälpa mig i alla lägen. Skatteverket anser att jag visst varit delaktig och ska betala skatt på upp till hundratusen? Senast idag kom det ett brev där jag överklagat på en betalningsanmaning som ett företag där min pappa tydligen hade hyrt en lokal i mitt namn? Blev nekad. De vill alltså att jag ska betala detta ändå.

Men det konstiga i det hela är att det har varit rättegång mot min pappa, jag är helt friad och han har blivit dömd till fängelse (han har överklagat men tror att det är en annan del av hans dom). Han har till och med sagt under rättegången att det var han som skötte allt.

Det visade sig att min farfar och farbror också är inblandade i skumma ekonomiska affärer. Hela min släkt på min pappas sida är manipulerade av honom och varken jag eller min familj har någon kontakt med dem idag. Förutom en kusin till oss.

Jag är rädd för min pappa, han har förstört mitt och min familjs liv. Och det kommer aldrig bli sig likt igen. Jag känner mig lurad på hela min uppväxt med honom. Jag har väldigt svårt för att lita på människor i dagsläget och jag mår väldigt, väldigt dåligt. Jag gråter ofta för ingenting och kan tyvärr ofta visa min sorg i att vara aggressiv... Det mår jag ännu sämre av.

Mardrömmen tar aldrig slut.
Idag när jag fick brevet från kronofogden visste jag inte vad jag skulle göra. Jag känner mig så maktlös! Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag orkar inte låtsas längre. Detta är nog något slags rop på hjälp.

Jag önskar verkligen att jag hade massa pengar så kunde jag betala allt Skatteverket vill ha så skulle jag slippa allt. Jag orkar inte längre... Och det är många gånger jag önskar att livet tog slut så att man slapp allt detta...
Det värsta är att jag kan inte ta några lån. Min mamma har fått ta lån åt mig så att jag har kunnat betala min advokat.

Jag kämpar jämt och ständigt med min ekonomi på grund av honom. När ska jag få bestämma över mitt eget liv och göra egna val? Jag är rädd för hur länge han kommer dra ut på saker och ting... Han krossar mig sakta men säkert. Hur länge ska jag behöva sopa undan efter honom?  Det är ju helt sjukt. Han är ju en dömd brottsling! När ska allt ta slut? Och hur kommer det sluta? Vart ska jag vända mig? Det är min stora fråga som jag aldrig verkar få svar på...

/Linda

En sista sak bara. Jag och min syster var med i tingsrätten för 2 veckor sedan (ang vårdnaden av pappas och hans fd.sambos barn). Han kallade henne hora, när jag och min syster gick förbi honom sa han "vilka jävla döttrar man fick" och det värsta var när han kom fram på stan och ställde sig ca 20 cm från mitt öra och sa "ditt lilla luder", tittade på mig och gick. Till sin egen dotter?

Jag har inte pratat med min pappa sen den sista maj 2009, då vi bråkade i telefon. Eller han sa att han skulle ge mig pengar för det kronofogden drog, men gjorde aldrig det. Då hotade han med att ta livet av sig mm. Sedan dess har jag inte pratat med honom. Och för mig är han inte min pappa längre, men jag blir ständigt påmind om honom och allt ont han gjort. Antingen genom brev, gamla kort eller något annat helt vanligt som inte går att undvika...

Det var allt för nu. Det är långt och rörigt, men mina vänner läs detta. Jag orkar inte låtsas längre. Det är dags att alla får veta nu.